Men tjut då!
Jag vill börja med att be om ursäkt för ett inlägg fullt med självömkan, står ni inte ut med sånt är det lika bra att sluta läsa nu!
Jag brukar normalt sett bara vilja leva i nuet eftersom jag trivs så bra med allt. Jag har underbara vänner som jag älskar och som älskar mig, likaså en familj som bryr sig om och som lyssnar på mig. Jag har ett jobb där jag trivs och blir bra behandlad. Jag trivs med min tillvaro helt enkelt!
Men nu håller jag på att jaga något som jag vet att man absolut inte ska jaga, för det blir alltid fel om man gör det. Men är det verkligen rättvist att det ska bli så här fel? Flera gånger? På så kort tid? Jagar jag det verkligen så hårt? Att fjärilen flyger sin kos innan jag ens har sett den, innan jag ens har känt luftdraget av vingslagen.
Det konstiga är att jag inte är arg och förbannad , eller knappt ens besviken på de som faktiskt förtjänar det. Det känns mest tomt, övergivet och hopplöst just nu. Ni som vet vad jag pratar om: Det är inte p.g.a. er! Med undantag för ett par personer, men jag tror inte att de läser detta. Men ni andra, ni är underbara och jag älskar er! Jag var bara tvungen att få ur mig det någonstans för tankarna snurrar så många varv, så fort just nu.
Till alla övriga läsare som inte fattar ett skit ber jag åter igen om ursäkt för detta inlägg av självömkan och jag hoppas att jag inte har skrämt bort er! Det blir bättre jag lovar!
Jag brukar normalt sett bara vilja leva i nuet eftersom jag trivs så bra med allt. Jag har underbara vänner som jag älskar och som älskar mig, likaså en familj som bryr sig om och som lyssnar på mig. Jag har ett jobb där jag trivs och blir bra behandlad. Jag trivs med min tillvaro helt enkelt!
Men nu håller jag på att jaga något som jag vet att man absolut inte ska jaga, för det blir alltid fel om man gör det. Men är det verkligen rättvist att det ska bli så här fel? Flera gånger? På så kort tid? Jagar jag det verkligen så hårt? Att fjärilen flyger sin kos innan jag ens har sett den, innan jag ens har känt luftdraget av vingslagen.
Det konstiga är att jag inte är arg och förbannad , eller knappt ens besviken på de som faktiskt förtjänar det. Det känns mest tomt, övergivet och hopplöst just nu. Ni som vet vad jag pratar om: Det är inte p.g.a. er! Med undantag för ett par personer, men jag tror inte att de läser detta. Men ni andra, ni är underbara och jag älskar er! Jag var bara tvungen att få ur mig det någonstans för tankarna snurrar så många varv, så fort just nu.
Till alla övriga läsare som inte fattar ett skit ber jag åter igen om ursäkt för detta inlägg av självömkan och jag hoppas att jag inte har skrämt bort er! Det blir bättre jag lovar!
...för man kan inte bromsa
sig ur en uppförsbacke."
- Sally
sig ur en uppförsbacke."
- Sally
Kommentarer
Trackback
